Vandringen Tillbaka

Det har hänt mycket under ett år och tyvärr har jag inte hunnit uppdatera er till dagsläget. Det är väldigt tungt och jobbigt mentalt att skriva så jag hoppas ni har överseende med detta och vill fortsätta följa min vandring tillbaka..
Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord så jag tänkte lägga ut lite bilder från min vistelse på sjukhuset i Norge, bilder som väcker starka känslor inom mig. Lyssna gärna på lite musik samtidigt. Musiken har gjort mig stark i många ensamma och tomma stunder!

Här sitter jag upp en stund. Många kilon lättare och en aning nerdrogad.


 

"I can feel it coming in the air tonight"




Nätterna har helt klart varit det värsta och är det värsta många gånger än idag. När tysnaden är total och kroppen har varit igång en hel dag, det är då både den mentala och den kroppsliga smärtan smyger sig på. Ibland smäller den hårt och ibland ingenting alls....

Jag öppnar ögonen och inser ganska snabbt att det är min födelsedag!! Jag är inte längre någon tonåring utan numera en blivande kvinna! Nu står det vuxen stämplad i pannan och livet har precis börjat...

Födelsedagen började med frukost på sängen, morfin pump, knapra piller och massa kramar från mamma och pappa. Dagen kunde inte börja bättre om man ser till situationen. Det skulle såklart ha varit mysigt om lillasyster också hade kunnat vara med men hon mådde nog trotsallt bäst hemma.

Strax innan lunch slank Espen in med nybakta muffins, som han förövrigt påstods bakat själv. Dum som man är med alla främmande medel i kroppen gick jag på den lätta och har nu, nästan ett år senare, fått reda på från säkra källor att fallet inte riktigt var så. Men det är tanken som räknas och jag blev såklart överväldigad, vilken man!

Personalen som på något vis hade hjälpt mig smög sig in till mig efter lunch. Sjungande den norska versionen av "ja må du leva", "hurra for deg som fyller", en tårta i högsta hugg, svensk flagga och uppblåsta gummihandskar istället för ballonger blev jag grattad även av dem. Som en liten extra present skulle jag få välja vad jag ville äta till middag. Av allt man nu kan önska att äta kläcker Erika Holmberg ur sig den brillianta idén, billys panpizza!! Det är ju bara att gratulera på 20 årsdagen!

På eftermiddagen fick jag även besök av några norska skidvänner vilket var väldigt trevligt. Inte för att jag kommer ihåg så mycket mer av besöket än att jag försökte med alla krafter jag hade att vara social och glad, men trevligt vet jag att det var.

Jag fick telefonsamtal och en hel hög med sms. 
Dagen var stärkande!

Det kanske inte var min högsta önskan att fira min 20e födelsedag i Oslo, på ett sjukhus. Men med facit i hand måste jag säga att det var en underbar dag, trots situationen. Att så lite kan betyda så mycket. Jag kände mig genast friskare och starkare och det har jag alla nära å kära att tacka för!

Jag somnade och vaknade gång på gång under hela natten. Det var skönt att ha hörlurar i öronen tills batteriet tog slut och musiken tystnade. För tystnaden fick tankarna att rusa iväg och känslan av tomhet och ensamhet blev desto större.

En trygghets känsla rusade genom kroppen då det äntligen blev morgon och mamma, pappa och Espen i vanlig ordning kom in till rummet. Nu kunde jag känna mig lugn igen!

Detta var dagen som mamma pratat om i flera dagar, det var dags för en rejäl uppfräschning. Inte så konstigt att hon tyckte det behövdes efter 6 dagar i sjukhussäng utan att duscha. Sen är det ju viktigt att vara ren och fräsch på sin födelsedag!

Håret satt fortfarande i samma håruppsättning som jag fixade till innan starten inför tävlingen. Men nu var håret inte riktigt i samma skick som då, det bestod mest bara av en enda stor tova! Jag skickade iväg mamma på shopping, jag hade en oslagbar idé om vad som skulle göra susen på mitt hår. Mammas balsam som hon hade med dög inte. Jag ville inte ha något annat än, hör och häpna, natusan kids balsamspray.



Fråga mig inte varför men det kändes bara så rätt för tillfället. Jag får väl än en gång rädda mig med att skylla på morfinets alla oförklarliga konsekvenser. Efter många om och men kom mamma tillbaka med universal flaskan som skulle rädda mitt hår från att behövas klippas av. Nästa anhalt duschen, trodde mamma ja! Jag hade den brillianta idén att vi skulle lägga en ansiktsmask!! Jag hade några veckor köpt den nya neutrogena, visibly clear, 2 in 1 som kan användas som både daglig rengörning och ansiktsmask. Men idag skulle vi slå på stort och köra på masken som rekommenderas att användas en gång i veckan. Nu hade det gått långt över en vecka sen sist så varför inte. Fram med krämen, här ska det bli rent å fräsch!



Masken ska sitta i minst 5 minuter och jag kan berätta, utan att överdriva, att efter knappt 5 sekunder så hade jag fått nog. Bort med skiten! Jag satt fortfarande i sängen så mamma hämtade lite vatten och skulle med hjälp av servetter torka bort masken. Men det tog på tok för lång tid så jag sa åt henne att lägga ner. Hon envisades med att ändå fortsätta torka men jag gick vinnande ur striden med några vita fläckar i ansiktet som belöning.
Så äntligen var det dags för själva duschningen. Mamma hann knappt schamponera håret innan jag hade fått panik och inte orkade sitta still längre. Det gjorde ju så ont att hänga med benet och armen och för att inte tala om tålamodet som var nere i botten. Snabba ryck var det vinnande konceptet och några sekunder senare satt jag i återigen i sängen. Det var nu dags för att se om mitt natusan kids balsam spray skulle göra susen. Även här tröt tålamodet och efter några utskällningar på mamma och halva flaskan med balsamspray i håret slapp jag i alla fall klippa av det. Men det kostade! Pjuuh, vilken pärs! Lagom till morgondagen fick jag en ny skjorta och nya plåster, här ska det firas!!

Resten av dagen låg jag i stort sett och halvsov. Det tog på krafterna att bli ren så det hände inte så mycket mer under dagen. Jag pumpade med min pump en gång i timmen å sov däremellan, jag laddar för min födelsedag!