I banan igen!
Inför första åket som skulle tas i banan med de långa, okända käpparna hade jag en skön känsla imon mig. En lagom nervositet men ändå en känsla av säkerhet, jag var redo!
Efter det första åket ville jag bara upp och åka direkt igen!! Det var en underbar känsla att hoppa in och få känna på käpparna igen.
Det var ett bra tag sedan, närmare bestämt Miss Rossignol den 19e april 2008, jag åkte "riktig" bana. Såklart märktes det! Tajmingen var inte där och det finns mycket att jobba på.
Men hur som helst så har jag inte mått så bra på väldigt länge. Trots att regnet stod som spön i backen så kunde jag inte sluta le inombords. Jag ser redan nu framemot nästa slalompass!
Benet som har hindrat mig från skidåkningen kändes bra. Jag var lite öm den tredje dagen men ingen fara. Imorgon bär det av till Klövsjö igen. Denna vecka är det storslalom och super-g på programmet.
Jag är spänd och ser verkligen framemot vad veckan har att erbjuda!
På banan igen!
Jag har som sagt gått på behandlingar hos en väldigt duktig kille. Han hittade mycket "skit" i mitt ben och har lyckats tryckt ut det mesta. Det är lite kvar men det ska förhoppningsvis bli bra inom en snar framtid! Så det hade helt enkelt blivit lite för mycket för mitt kära ben såhär i början. Det tar tid att vänja kroppen vid belastningen och det är bara att låta det ta den tid kroppen behöver.
Jag stoppade fötterna i pjäxorna i torsdags för att få åka lite friåkning och känna om benet blivit bättre... Och vilken skillnad! Klart det fortfarande kändes men det var ingenting som hindrade mig ifrån att åka, skönt! Jag tog det ändå lugnt och åkte några åk på förmiddagen och några åk på eftermiddagen. Det var riktigt härligt att åka!
Imorgon bär det av hem till Östersund igen. Till veckan väntas träning, både i backen och på gymet!
Jag är så tacksam för allt stöd jag får, det betyder oerhört mycket!
Förnuftigt beslut!
Jaha, så sitter jag här, alldeles ensam i min lägenhet. Imorgon är det planerad resa till Funäsdalen som jag skrev igår. Men dessvärre inte för mig. Som överskriften lyder tycker jag att jag tagit ett vuxet och förnuftigt beslut. Hade det varit för fyra år sen hade inte vila funnits på världskartan! Smärta är ett sätt för kroppen att säga ifrån att nu är det någonting som inte står rätt till. Det finns ett ordspråk som lyder "det finns inget ont som för något gott med sig" och efter alla mina motgångar så har jag lärt mig att det bästa man kan göra mot sin kropp är att lyssna på den.
Jag provade pjäxan idag och smärtan jag trodde eller kanske mer hoppades skulle vara bortblåst fanns kvar. Riktigt TRISST!!
Jag kan bita ihop och åka iväg men om jag ska tänka långsiktigt så är det bäst att vila nu så att det inte blir värre och något långdragit. Så jag tar mitt förnuft till fånga och åker hem till familjen istället. Det ska bli riktigt härligt, jag saknar dem!
Nu sitter jag och drömmer mig bort ut i skidbacken och kollar på min åkning från förra lägret. Här kommer ett litet smakprov...
Åkningen går som sakt sakta men säkert framåt. Jag ser framemot nästa skiddag...
Bakslag
Jag fick totalt hela 9 dagar på skidor förra lägret.
Backen i Funäsdalen är mer krävande än backen i Juvass, både då det gäller lutning, terräng och underlag. Detta innebar att jag genast fick lov att höja mig ett steg. Ett steg som kändes lite väl stort i början och väldigt jobbigt mentalt stundtals, speciellt då dimman var tjock som ett mjölkpaket. Efter många åk fritt på slalomskidorna så kändes det ändå bättre och bättre och med facit i hand så var det markant skillnad mellan första och sista åket.
Att sedan hoppa in i kortkäppbana var ännu ett trappsteg högre. Det var väldigt ovant att komma in i rytmen och hitta tajming. Jag fick totalt fyra dagar i kortläppbana. Visst gick det bättre och bättre men jag känner att det är långt ifrån bra och jag kommer nöta på mycket på det här trappsteget innan jag tar nästa steg upp, hoppar in i långkäppsbana.
bilden är tagen på toppen av berget under en härlig skiddag
Under helgen var vi hemma. En helg som jag ägnade åt plugg och vila. Jag kände mig riktigt sliten efter detta långläger i Funäsdalen. Inte bara i kroppen utan även mentalt. Det är mycket som bearbetas inuti mitt huvud och spänningen tar verkligen på krafterna.
07.45 på tisdagsmorgonen packade vi bussen igen för att åka tillbaka till Funäsdalen. Vi åkte ett pass då vi kom fram och jag kände genast att mitt ben inte mådde tipp topp. Det strålar i det som om en nerv ligger i kläm, är svullet och värker. Envis som jag är gav jag det en chans till under onsdagen men insåg att det är vila som gäller för att det ska bli bra. Så jag tog bussen tillbaka till Östersund.
Nu har jag vilat benet från trycket i pjäxan sedan dess men har fortfarande ont men inbillar mig ändå att det är lite bättre. Jag tror att benet har blivit överansträngt och det är egentligen inte så konstigt med tanke på hur mycket skidor jag fick åka under förra lägret.
På tisdag är det tänkt att åka tillbaka till Funäsdalen igen och jag hoppas verkligen kunna följa med. Jag har ju trots allt även morgondagen på mig att bli fit for fight!!
