Vandringen Tillbaka

Det är den 21 april och jag vaknar upp i en lägenhet i en skidort i Norge, Hemsedal. Väckarklockan ringer tidigt och jag får kämpa för att slå upp mina ögon. Samtidigt blir jag påmind om att det idag bara är 6 dagar kvar till en stor dag, min 20 årsdag som jag så länge sett framemot. Det är slutet av säsongen, en säsong där jag kämpat mig tillbaka efter bland annat 2 benbrott med ett halvårs mellanrum, sönderdragen tumme och hjärnskakningar. Det var nu jag trivdes som bäst. Äntligen tillbaka där jag hör hemma, i skidbacken. Jag såg framemot en sommar som äntligen skulle få bestå av annat än rehabilitering. Men istället var det idag mitt liv skulle ändras på en sekund och min resa tillbaka till skidbacken, om jag kommer tillbaka, skulle bli längre än någonsin tidigare...

Jag är personen som alltid har varit lite vidskeplig av mig, så vad skulle numret 13 på bröstet betyda? Jag ville motbevisa mig själv och alla andra att med nummer 13 kan man prestera, prestera bättre än aldrig förr. Besiktningen av banan gjorde mig nervös. Det var ett svårt parti med ett hopp och snabbt därefter några kullar som skulle passeras. Men i det här partiet skulle jag tjäna tid, åka fortare än alla andra. Det var idag jag skulle prestera i en gren som jag alltid har älskat, super-G. Det går fort men är ändå likt storslalom som alltid har varit lite av en favorit.

I liften upp innan tävlingsåket frågade en tjej mig om vägen tillbaka från alla mina skador. Men det gjorde mig bara stark, vetskapen av att jag faktiskt har kommit tillbaka. Jag kopplade bort det snabbt och vi önskade varandra lycka till. Starten var uppskjuten på grund av något fel med tidtagningen men så snart det var fixat stod första föråkare på start och det dröjde inte länge tills det var min tur att bege mig ut i banan.

Det var 3 åkare kvar och jag klickade i pjäxorna i skidorna för att sedan knäppa pjäxorna, fixa till glasögonen och stavarna.

30 sekunder till start och jag gled fram till startgrinden. 10 sekunder till start och jag slog ihop stavarna, klappade till huvudet, förde ner stavarna mot snön och ett ögonblick senare stakade jag iväg.

Den första delen bestod mest utav ett glidparti så jag kröp ihop så mycket jag bara kunde, här skulle det gå fort minsann. Räknade ner portarna... 3 portar kvar till hoppet, 2 portar kvar till hoppet, 1 port kvar till hoppet. Det var då det hände, det som skulle göra slutet på denna säsong snabbare än planerat. Ett slag på ena skidan gjorde att jag trycktes ihop och sittandes bak på skidorna fick jag en flygtur jag sent skulle glömma. Jag hade alltså ingen kontroll ut över hoppet och i luften hann många tankar passera. Jag visste att det skulle gå illa, men hur illa det visste jag inte. Jag vet att jag tryckte ihop ögonen så mycket jag bara kunde och hoppades på det bästa. Några hundradelar senare kände jag hur hårt jag slog i marken. Jag kände att mitt ben gick av, jag kände att min arm gick av, jag kände en smärta som jag hoppas att få får uppleva. Jag trodde aldrig jag skulle stanna och jag kände bara hur min arm vreds varv på varv. Det var svart för ögonen. Jag låg på mage med både det skadade benet och den skadade armen under mig. Smärtan går inte att beskriva. Det kändes som en evighet innan första hjälp kom på plats. Jag vet att jag upprepade flera gånger att jag hellre ville dö än att uppleva smärtan. Jag svimmade av några gånger men fick hjälp att försöka vara vid medvetande. Det första som gjordes var att knäppa loss skidorna, rulla över mig till ryggläge och ta av mig handsken. Jag minns hur krampaktigt mina fingrar kramades åt och hur mycket jag än ville så gick det verkligen inte att sträcka ut dem, varför skulle jag senare få reda på. Armen var felställd och försökte dras och läggas till rätta. Jag hörde mitt skrik ekade i huvudet, jag försökte bara få ut all smärta och just då kändes det som om det hjälpte.

Pappa gör mig alltid lugn. Han kom till mig strax efter första hjälp och pistpersonal var på plats. Även fast det kanske inte syntes och hördes blev jag så mycket lugnare inombords bara av att höra hans röst. Det var så mycket intryck. Folk som sprang fram och tillbaka, massa röster, madrasser som skulle stabilisera benet och armen, pulkan som kom. Allt bara snurrade, jag ville bara ner till backens sjukrum där en läkare som blivit ditkallad skulle möta upp mig för att kunna ge mig lugnande och smärtstillande.

Det tog lång tid att sätta alla vakumadrasser på plats, enligt min mening i alla fall. Armen liksom benet lyftes, vreds och drogs i. Varje liten rörelse som får de trasiga benen i kroppen att röras gör obeskrivligt ont, benpiporna blir vassa och gör det till en obehaglig smärta. När armen och benet tillsist var stabiliserat lyftes jag över till en pulka som skulle färdas med ned för pisten. De som körde ner mig hade mig hela tiden upplyft i luften, säkert för att jag skulle slippa alla ojämnheter i backen som skulle förvärra situationen och smärtan som jag redan tyckte var nästintill olidlig. Dock var jag väldigt rädd att de skulle tappa mig. Pappa åkte hela tiden bredvid mig och jag frågade gång på gång hur långt det var kvar. Kunde verkligen färden ner vara så lång?