Usch och fy på mig och mitt dåliga uppdaterande!!

Nu ska jag ta mig i kragen och ge er lite update...

Återhämtningen av min rivstart slutade med att jag låg med halsont, snuva och feber.. Det tog nästan 3 veckor innan jag kände mig pigg i kroppen igen och kunde ställa mig på startlinjen igen! Det var dags för storslalomtävlingar i Stöten! Jag startade bra och aldrig under denna säsong har jag kännt att jag vågat öst järnet, härlig känsla! Dessvärre kommer jag till ett men.. För att efter halva banan fick jag ett kast och landade på ryggen och huvudet och jag fick åka hem med ryggont och en lättare hjärnskakning! Så då var det bara att vila igen...

Jag som hade planerat mycket träning och tävling så jag kunde vara i toppform inför SM.. Men det blir inte alltid som man tänkt sig och istället fick jag vila mig i form.
Efter att jag räknat efter så insåg jag att det var hela 4 år sedan jag ställt upp på SM så det var kul att jag kunde delta i alla fall, för resultaten var inget att prata om - 2 DNF av 2. SM som genomfördes i Björkliden - hela 100 mil från Östersund.. Så det var en bit att åka med bil.


Tiden gick fortare om man sov...

Den omtalade Lapporten

Det var ett väldigt fint ställe men det var synd att vädret inte var på topp under hela vistelsen och att det var mindre snö än vanligt...


Vårtävlingarna är alltid så lättsamma och dem ser man alltid fram till.. Påsksmällen, Miss Lindvallen och 1:a maj trofén! Det bästa av allt i år var att jag kunde vara med!



När den sista målgången var gjord för säsongen var det en lättnande känsla i min kropp och jag kunde se framemot en sommar utan rehab!!

Rivstart!

Det har hänt en del sedan mitt sista inlägg. En snabb resume kommer här..

Efter Fjätervålen åkte jag hem till Östersund och tränade slalom under veckan för att sedan bege mig till Järvsö där det väntades 2 slalomtävlingar. Båda dagarna tog det stopp i första åket i form utan en gränsling. Sånt som händer men väldigt irriterande!! Åkningen finns där i alla fall, det är bara tempot som saknas! Jag passade istället på att träna lite och fick till några bra åk. Sen var det bara att packa ihop grejerna och åka tillbaka till Östersund igen..
Måndagen tillbringade jag i skolan för att sedan kunna åka skidor tisdag och onsdag. Vi var i Åre och åkningen fungerade helt okej. Körde super-g fritt på tisdagen och storslalom på onsdagen. Det var många träningsgrupper i farten så det var kul!

På torsdagen tog jag bussen till Mora där jag blev hämtad av pappa för att sedan åka hem till Malung. Fredagen tillbringades i bil till Kongsberg, där helgens tävlingar ägde rum. 2 storslalom- och 2 slalomtävlingar stod på programmet.
Under lördagen var det alltså 2 storslalomtävlingar. Det var snöstorm med vindbyar som hette duga, här gällde det att ha tur med vinden då backen bitvis lutade uppåt! Under den första tävlingen tyckte jag åkningen fungerade bra men tiden sa något annat. På tok för långsamt!! I det första åket på andra tävlingen gick jag för vinna eller försvinna och det blev dessvärre det andra alternativet. Det var så smalt plogat så minsla lilla du inte höll dig i spåret var du körd. Jag blev lite sen på ett ställe och vips så satt jag fast i en snövall och tävlingen slutade med att jag landade på axeln och huvudet. Vred till foten lite och sträckte mig lite här och där men det är ingen större fara.



                           

                                                    En bild från en storslalomtävling i Funäsdalen -08.


Nya tag på söndagen då 2 slalomtävlingar skulle genomföras. Första tävlingen gick bra! Åkningen i alla fall, sen talade tiden för sig själv. Det saknas mycket tempo i kroppen men jag tycker tekniken börjar sitta mer och mer. Andra tävlingens första åk var bra men fastnade i ett gammalt spår i det andra åket, skidan stack iväg åt helt fel håll och jag var chanslös. Espens föräldrar kom till backen och hejade vilket var jättekul såklart. På vägen hem stannade vi och åt middag med dem för att sedan åka vidare mot Malung..

Pappa skulle åka vidare på jobb redan på kvällen när vi kom hem så jag tänkte vara snäll att köra så att han fick sova. I ett nafs var vi framme vid svenskagränsen men jag kände inte igen mig för fem öre! Det var kanske inte så konstigt när jag tydligen hade hamnat mot Karlstad istället för Torsby.. Ååh, typiskt! Men alla vägar bär till Rom och hem kom vi. Dock 1 timme mer än behövligt i bilen men det kunde varit värre (tur att det fanns en bensinstation vid gränsen då det endast var 6 liter kvar i tanken).

I måndags var jag till Falun på en nervundersökning där jag fick svart på vitt att min arm aldrig kommer bli bra. De mätte nervsignalerna till och från hjärnan ut i armen och muskelfunktionen. Nervsignalena går inte lika fort som i en frisk nerv vilket gör att rörelserna i armen men främst handen och fingrarna inte blir lika reaktionssnabba och stadiga. Känselnerven är fortfarande dålig vilket jag märker tydligt då jag har nedsatt känsel på handen och på fingrarna. Dessa men gör även muskelfunktionen nedsatt. Jag ljuger om jag säger att det inte känns jobbigt men å andra sidan så får jag vara glad över att handen fungerar överhuvudtaget.


Här är en bild på radialisnerven som jag har skadat. Det syns tydligt vart den går och vilka muskler och fingrar den berör. Som bilden visar är det tummen, pek- och långfinger jag har problem med samt främst triceps.



Jag har såklart följt OS också och måste bara berömma Anja.. När hon kraschade var det som om jag visste vad som snurrade i hennes tankar och när hon sedan berättade om kraschen så kände jag igen mig i tankebanorna. Vilka flaschbacks jag fick! Det var med tårar i ögonen jag satt och kollade inslag efter inslag om vad som hade hänt. Att hon biter ihop och kör tävlingen dagen efter är stort men att hon dessutom tar medalj är ännu större, riktigt imponerande!

                                                           En bild på mig från ungdoms OS.



Nu är jag hemma i Malung och vilar mig i form. Känns som om jag har gått in i den där berömda väggen! Sedan min comeback i Hassela har jag tävlat varje helg och tränat varje vecka. Det var en rejäl rivstart för både kroppen och knoppen så nu ger jag mig själv en efterlängtad vila!


Malung & Fjätervålen

Jag följde med pappa hem efter tävlingarna i Hassela. Det var en välbehövlig vistelse hemma. Vilken urladdning tävlingarna var, jag var totalt slut när jag kom hem! Mentalt men också i kroppen. Jag fick lite ont i benet redan innan tävlingarna och det blev inte bättre under helgen men behandling och vila från skidåkningen gjorde susen! Jag var dock med lillasyster på två klubbträningar och det var riktigt kul. Det känns som om det var igår jag packade skidbagen och stroppade ihop skidorna varje måndag och onsdag för att bege mig på träning men det var snarare över 6 år sedan!!



I helgen var jag och tävlade två storslalomtävlingar i Fjätervålen. Det var en fin backe men bäst av allt var ändå att solen visade sig! Det var härligt och inte en dag försent - mer sol till folket!!

 

 


Åkningen gick bra och jag hade kul! På lördagen hade jag lite småmissar men mellan dem gick det bra. Söndagens tävling gick bättre och jag är rikitgt nöjd över resultatet. Jag fick till ett bra första åk och ledde tävlingen. Det kändes bra inför andra åket. Jag var inte speciellt nervös men däremot kom jag aldrig riktigt in i rytmen och kom fel i spåren. Men i mål kom jag och slutade på 6e plats. Här är en artikel från helgen http://www.dt.se/sport/article578325.ece 



Jag bodde med pappa, Virre och hennes pappa Gunnar. Det var riktigt kul och vi var aldrig rastlösa! Första kvällen var vi ute och pulsade upp en pulkabacke för att sedan vattna den så att det skulle gå fort dagen därpå. Vi åt mycket och gott! På kvällarna spelades yatzy och jag var mästare 3 av 3 gånger! Slog nog mitt egna rekord då jag fick 307 poäng en runda. Fick totalt yatzy 5 gånger, vilket flyt!!



Ett litet ihopklipp från pulkaåkningen!


COMEBACK!



 





I helgen gjorde jag comeback. Vilken känsla att vara igång igen, riktigt kul var det!
Jag åkte dit redan på torsdagkväll för att få några friåk på fredagen. Trots att backen är allt annat än svår var det skönt att få ta några svängar för att lugna nerverna lite. Jag hade laddat med sömn under hela veckan så att jag var beredd ifall det skulle bli svårt att sova natten till lördag. Men jag lyckades somna utan några större problem och jag hoppade upp ur sängen när klockan ringde 05.30. 

Jag tog mina uppvärmningsåk när jag kom till backen och allt kändes bra. Visst var jag nervös och ju närmare besiktningen kom desto nervösare blev jag. Det var ovant att tävlingsbesikta men jag gjorde mitt bästa och det funkade bra. Jag var mycket lugnare efter besiktningen och åkte in för att värma mig innan start. Det var runt -20 vilket är alldeles för kallt för mina fötter som fryser ihop redan vid +5! När de vita tårna sakta men säkert blivit röda pressade jag i fötterna i pjäxorna för att åka upp till start.
Uppvärmningen gjorde mig riktigt varm och jag var redo... Redo för min första tävling på nästan 2 år!

Med startnummer 11 kastade jag mig ut ur starten och låg på en fin 5e plats efter det första åket. Jag var nöjd. Det var kul och åkningen funkade bra. Med ett ännu bättre andra åk klättrade jag upp på pallen och slutade 3a. Vilken comeback! 

Visst saknas det mycket tävlingstempo och det där lilla extra. Men nu åker jag skidor och har kul så kommer resten förhoppningsvis sen...

Tack till alla er som lyckoönskat, supportat eller hjälp mig på ett eller annat sätt, det betyder mycket! En extra stor kram och tack till pappa som var med mig under hela helgen, det var en trygghet!



I helgen är det tävlingsdags igen! Två storslalom i Fjätervålen står på programmet och det ska bli riktigt kul!


God Jul, Gott Nytt År och God Fortsättning!

Det var ett tag sen jag skrev ett inlägg nu. Jag har varit hemma på ett välbehövligt jullov. Insåg verkligen hur mycket den här hösten har tagit på mina krafter när jag kom hem. Så jag har ägnat lovet till att vila upp mig ordentligt och förbereda mig inför ett härligt år, 2010.
Jag har ätit gott, sovit en hel del, tränat och åkt lite skidor. Har mest tagit dagen som den kommer och det har varit helt underbart. Träffat familj, släkt och min kära pojkvän. Bara mått bra med andra ord!


Nu är jag tillbaka i Östersund. I veckan är det slalom och storslalom på schemat och det ska bli riktigt kul att köra igång igen.





År 2009 var ett år med både glädje, svett och tårar. Jag gjorde bland annat min sista av många operationer,  la ner mycket tid åt rehabilitering, jobbade extra, pluggade och så gjorde jag ju min efterlängtade skidpremiär. 
Nu är 2009 historia och jag blickar framåt och hoppas och tror att 2010 kommer bjuda på mycket roliga uppleverser!


 


Framsteg

De två veckor som har gått har jag mestadels tillbringat i Klövsjö.
Varje dag har åkningen sakta men säkert gjort framsteg. Förra veckan, som jag beskrev i föregående inlägg, spenderades i slalombanan vilket var väldigt kul.
Under denna vecka har jag haft både storslalom skidor och super-g skidor på fötterna!

I tisdags åkte jag friåkning med storslalomskidorna. Jag har inte åkt så mycket på dem så det var skönt att vänja sig vid längden och hitta lite känsla. Dagen därpå hade jag ännu längre skidor på fötterna! Jag kände att det var på tiden att försöka bli sams med super-g skidorna igen, senast vi sågs blev vi ovänner. Jag kan garantera er att hjätat slog några extra slag innan första åket. Men jag tog det i min takt och trappade upp hastigheten efter hand. Nu med facit i hand var det stor skillnad på första och sista åket och jag måste erkänna att det var grymt kul att stå på skidorna igen, vi slöt fred!
I torsdags var det dags att sätta på sig storslalom skidorna igen. Denna gång tog jag mina första svängar i banan. Vilken känsla!! Tajmingen var inte riktigt där den skulle men oavsett så var det kul.


Här kommer ett litet ihopklipp från åkningen i Klövsjö.






Imorgon bär det av till Funäsdalen. Det är slalomträning som står på programmet och jag är grymt taggad!


I banan igen!

Ja, bokstavligt talat så är jag I BANAN IGEN! Förra veckans träning i Klövsjö erbjöd tre fina slalomdagar.

Inför första åket som skulle tas i banan med de långa, okända käpparna hade jag en skön känsla imon mig. En lagom nervositet men ändå en känsla av säkerhet, jag var redo!
Efter det första åket ville jag bara upp och åka direkt igen!! Det var en underbar känsla att hoppa in och få känna på käpparna igen.
Det var ett bra tag sedan, närmare bestämt Miss Rossignol den 19e april 2008, jag åkte "riktig" bana. Såklart märktes det! Tajmingen var inte där och det finns mycket att jobba på.
Men hur som helst så har jag inte mått så bra på väldigt länge. Trots att regnet stod som spön i backen så kunde jag inte sluta le inombords. Jag ser redan nu framemot nästa slalompass!

Benet som har hindrat mig från skidåkningen kändes bra. Jag var lite öm den tredje dagen men ingen fara. Imorgon bär det av till Klövsjö igen. Denna vecka är det storslalom och super-g på programmet.
Jag är spänd och ser verkligen framemot vad veckan har att erbjuda!

På banan igen!

Nu har jag tillbringat nästan två veckor här hemma i Malung. Dagarna har tillbringats i gymet, i simbassängen, på behandlingar och med familjen och vänner. Jag mår så mycket bättre nu! Både på insidan och utsidan känner jag mig tillfreds.

Jag har som sagt gått på behandlingar hos en väldigt duktig kille. Han hittade mycket "skit" i mitt ben och har lyckats tryckt ut det mesta. Det är lite kvar men det ska förhoppningsvis bli bra inom en snar framtid! Så det hade helt enkelt blivit lite för mycket för mitt kära ben såhär i början. Det tar tid att vänja kroppen vid belastningen och det är bara att låta det ta den tid kroppen behöver.

Jag stoppade fötterna i pjäxorna i torsdags för att få åka lite friåkning och känna om benet blivit bättre... Och vilken skillnad! Klart det fortfarande kändes men det var ingenting som hindrade mig ifrån att åka, skönt! Jag tog det ändå lugnt och åkte några åk på förmiddagen och några åk på eftermiddagen. Det var riktigt härligt att åka!

Imorgon bär det av hem till Östersund igen. Till veckan väntas träning, både i backen och på gymet!





Jag är så tacksam för allt stöd jag får, det betyder oerhört mycket!


Förnuftigt beslut!

Jaha, så sitter jag här, alldeles ensam i min lägenhet. Imorgon är det planerad resa till Funäsdalen som jag skrev igår. Men dessvärre inte för mig. Som överskriften lyder tycker jag att jag tagit ett vuxet och förnuftigt beslut. Hade det varit för fyra år sen hade inte vila funnits på världskartan! Smärta är ett sätt för kroppen att säga ifrån att nu är det någonting som inte står rätt till. Det finns ett ordspråk som lyder "det finns inget ont som för något gott med sig" och efter alla mina motgångar så har jag lärt mig att det bästa man kan göra mot sin kropp är att lyssna på den. 
Jag provade pjäxan idag och smärtan jag trodde eller kanske mer hoppades skulle vara bortblåst fanns kvar. Riktigt TRISST!!
Jag kan bita ihop och åka iväg men om jag ska tänka långsiktigt så är det bäst att vila nu så att det inte blir värre och något långdragit. Så jag tar mitt förnuft till fånga och åker hem till familjen istället. Det ska bli riktigt härligt, jag saknar dem!




Nu sitter jag och drömmer mig bort ut i skidbacken och kollar på min åkning från förra lägret. Här kommer ett litet smakprov...






Åkningen går som sakt sakta men säkert framåt. Jag ser framemot nästa skiddag...


Bakslag

Jag fick totalt hela 9 dagar på skidor förra lägret.
Backen i Funäsdalen är mer krävande än backen i Juvass, både då det gäller lutning, terräng och underlag. Detta innebar att jag genast fick lov att höja mig ett steg. Ett steg som kändes lite väl stort i början och väldigt jobbigt mentalt stundtals, speciellt då dimman var tjock som ett mjölkpaket. Efter många åk fritt på slalomskidorna så kändes det ändå bättre och bättre och med facit i hand så var det markant skillnad mellan första och sista åket.

Att sedan hoppa in i kortkäppbana var ännu ett trappsteg högre. Det var väldigt ovant att komma in i rytmen och hitta tajming. Jag fick totalt fyra dagar i kortläppbana. Visst gick det bättre och bättre men jag känner att det är långt ifrån bra och jag kommer nöta på mycket på det här trappsteget innan jag tar nästa steg upp, hoppar in i långkäppsbana.


                                       bilden är tagen på toppen av berget under en härlig skiddag



Under helgen var vi hemma. En helg som jag ägnade åt plugg och vila. Jag kände mig riktigt sliten efter detta långläger i Funäsdalen. Inte bara i kroppen utan även mentalt. Det är mycket som bearbetas inuti mitt huvud och spänningen tar verkligen på krafterna.


07.45 på tisdagsmorgonen packade vi bussen igen för att åka tillbaka till Funäsdalen. Vi åkte ett pass då vi kom fram och jag kände genast att mitt ben inte mådde tipp topp. Det strålar i det som om en nerv ligger i kläm, är svullet och värker. Envis som jag är gav jag det en chans till under onsdagen men insåg att det är vila som gäller för att det ska bli bra. Så jag tog bussen tillbaka till Östersund.

Nu har jag vilat benet från trycket i pjäxan sedan dess men har fortfarande ont men inbillar mig ändå att det är lite bättre. Jag tror att benet har blivit överansträngt och det är egentligen inte så konstigt med tanke på hur mycket skidor jag fick åka under förra lägret.

På tisdag är det tänkt att åka tillbaka till Funäsdalen igen och jag hoppas verkligen kunna följa med. Jag har ju trots allt även morgondagen på mig att bli fit for fight!!




Följ min blogg med bloglovin

Från Juvass till Funäs!

Jag fick ytterligare fyra skiddagar i Juvass. Men denna gång fick jag åka på en vintrig glaciär. Vad härligt det var! Förra gången var det mer is än snö. Nu fick jag äntligen känslan av snön under skidorna. En känsla som var härlig. Några dagar var det snöstorm vilket resulterade i dålig sikt. Osäkerheten och respekten blev lite för stor några åk vilket medförde att jag halkade tillbaka några steg. Men jag tar allt i min takt och en dag i taget och när jag ser tillbaka så vågade jag lite mer för varje dag som gick.

Här kommer lite skidåkning från veckan i Norge. Kanske ingen åkning jag är speciellt stolt över med men däremot är jag stolt att jag kan åka överhuvudtaget igen.



Efter hemkomsten blev jag krasslig. Halsont och förkylning i en vecka. Men jag frisknade till och i skrivande stund sitter jag i Funäsdalen. Planerna var att åka ner till Hintertux i två veckor men när det varit kallt på svensk mark så har de kunnat spruta upp en backe här. Förhållandena är så bra som det kan bli. Hårt i backen och solen har till och med tittat fram några dagar. De sista dagarna har det dock varit lite dimmigt vilket ställer till det lite för mitt mentala. Men jag har kämpat på och varje dag i backen gör mig starkare på ett eller annat sätt. Åkningen går framåt och imorgon är det dags att ta nästa steg. Jag ska då börja åka lite kortkäpp, kul!


SKIDÅKNING!!

Jag tänkte summera delar av min rehabilitering samt berätta lite om hur min kropp mår idag.. Men det kommer i ett senare inlägg!

Nu tänkte jag ägna mig åt att berätta lite vad som händer just nu!
Som rubriken berättar har jag äntligen fått knäppt på mig pjäxorna och tagit några svängar. Jag tillbringade en vecka i Juvass och har nu kommit hem till Östersund. Vädrets makter tillät dessvärre endast 4 av 7 skiddagar.

Första dagen... Klockan ringde 06.40. Jag var ovanligt pigg med tanke på att jag endast sovit 4 timmar. Jag vände och vred på mig och kollade sista gången på klockan vid 1. Klockan 5 vaknade jag med ett ryck och ögonen slogs upp. Jag var kallsvettig. Det var omöjligt att somna om så jag låg och rullade tummarna och väntade på att väckarklockan skulle ringa istället.

Jag satt mig i bilen för att börja stigningen uppåt mot glaciären. När jag började skymta liften och backen började adrenalinet pumpa. Innan vi var framme vid parkeringen hoppade jag ur bilen för att få gå sista biten. Jag överdriver inte när jag säger att jag hade intervallpuls när jag gick!! Kroppen skakade!
Det kändes ovant att pressa ner fötterna i de inte alltför stora pjäxorna. Jag satt nere vid liften och såg upp mot backen och det kändes som om jag redan hade mjölksyra i benen. Magen gjorde lite ont... Jag bara satt där. Det var så mycket intryck. Så mycket känslor. Pjäxorna var som sagt på, hjälmen likaså, glasögonen var nerdragna, handskarna var på, ryggskyddet på plats, liftkortet i fickan... Nu återstod det endast att klicka i pjäxorna i skidorna...

Jag åkte med Espen i liften upp. Han fick min puls att gå ner några slag och allting kändes genast bättre... Men fortfarande inte bra. Är jag nervös? Rädd? Har jag respekt? Är jag orolig? Eller är det bara så att jag tänkt på den här dagen väldigt länge?
Det var ju trots allt 1,5 år sedan sist...

Första åket... "Sladd in, skär ut.. Nej, sladd in, sladd ut. Det kändes bättre. Shit, är det såhär det känns. Aj, ont!" Tankarna växlade fort, känslorna likaså. Helt plötsligt stod jag där, nere vid liften. Jag hade gjort det där första åket. Jag hittade inga ord och gör det fortfarande inte! Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det var mycket känslor... Glädje, sorg, rädsla, oro, respekt, längtan, saknad...

Nu när jag kommit hem har jag fortfarande inte hunnit smällt alla intryck och känslor. Det gjorde ont att åka, både fysiskt och psykiskt. Benet hade det inte så bekvämt i pjäxan och armen gjorde lite ont de sista dagarna.







Jag vill åka igen och det ska jag också. På söndag bär det av igen. Men jag tar en dag i taget...



Fram med kniv, borr och skruvmejslar! Operationsbordet väntar...

10 mars och dags för operation igen!

Nu ska skiten som är kvar i benet ur!! En spik över 30 centimeter och två skruvar är kvar.

De tretton skruvar och den långa plattan som sitter i armen får sitta kvar. Läkarna vill inte gå in i onödan då jag har en nervpåverkan.

Att ligga i en sjukhussäng och känna sig frisk och hel för att några timmar senare må urkasst och ha ont känns konstigt. Men faktiskt skönt. Skönt med tanke på att spiken måste ur innan jag kan gå på för fullt med träning men framförallt för att kunna åka skidor igen. Så visst har jag längtat efter denna dag, då benet är 100% läkt för att kunna plocka ur skrotet.

När jag vaknade mådde jag som väntat, urkasst! Illamående och ont. Jag skulle egentligen fått åka hem samma dag som operationen men på grund av smärtan och att blödningen inte ville sluta fick jag stanna kvar en natt.

Läkaren rekommenderar nu 6 månaders träning innan skidåkning. Nu väntar 4 veckors kryckhoppning för att sedan sakta men säkert börja med rörelseträning… Rehabilitering!

Men nu känns det ändå som om jag kan börja räkna ner…

















Återbesök i Falun.

19 december och dags för återbesök på neurolab i Falun.

Mycket har hänt sedan sista besöket. Jag hade börjat röra på fingrarna och handleden. Inte 100% men jag kunde i alla fall använda handen till de där självklara sakerna jag inte kunde för någon månad sedan. Sätta upp håret, klä på mig, bläddra i en tidning, hälla ur vattnet efter att kokat pasta, bädda en säng, klippa naglarna, öppna syltburken….

Detta visade undersökningen också. Nerven var fortfarande under det normala och känseln nedsatt men vad gör det när man kan använda handen till dagliga sysslor.

Läkaren från karolinska var så glatt förvånad att han inte visste vad han skulle säga. Han glädjes verkligen med mig, jag kände det! Han berättade att under alla dessa år han hade jobbat inom detta område (25 år) så hade han inte sett en så utslagen nerv hittat tillbaka så mycket på så kort tid.

Det är helt otroligt egentligen hur nerverna hittar andra banor och kopplar om för att fungera. Att funktionen inte är 100% tillbaka och kanske inte heller blir det spelar för mig ingen större roll. Jag kan använda handen!




Jag är en av de få lyckliga som fick funktionen tillbaka och jag är så oerhört tacksam för det.


Operation

18e september och dags för operation.

En av skruvarna i knät ligger och gnager på patella senan så knät svullnar upp så fort jag ansträngt det för mycket. För att detta inte ska vara ett hinder så beslutar jag tillsammans med min läkare i Mora att helt enkelt plocka bort den. När han ändå är inne och rotar skall han ta bort den andra också (spiken sitter fast med två skruvar i knät samt två skruvar i fotleden).

Så var det dags för den vanliga proceduren. Ligga och vänta, rullas in, sövas ner, opereras, sys ihop, vakna upp och känna sig som en Alien för att sedan få åka hem. Jag mådde såklart lite halvkasst. Hade lite ont och var lite illamående men skönt att ha det gjort.

Operationen gick bra men knät var svullet ett par dagar efteråt. Ingenting konstigt med det. Hade kryckorna som lite hjälp ett tag tills jag blev less på dem och dumpade dem.

Efter operationen kändes knät mycket bättre och jag kunde börja gå riktigt utan att det gjorde så förbaskat ont. En liten bit åt rätt håll i alla fall.


RSS 2.0