Vandringen Tillbaka

Väl nere bars jag in i ett sjukrum där en läkare mötte upp mig.
Jag hade nästintill hyperventilerat hela vägen ner och det enda jag fick ut var ett skrik, ett skriv som nog skulle kunna få vilket glas som helst att spricka. Jag fick lugnande och smärtstillande ganska omgående som hjälper men som såklart inte tar bort smärtan helt och hållet. Men bara att kunna slappna av i musklerna och kroppen hjälper mycket. En tjej stod hela tiden vid min sida, kollade i mina ögon samtidigt som hon hade handen på min mage. "Andas lugnt Erika, andas lugnt och andas med magen." Nu väntade något jag efter första benbrottet aldrig ville uppleva igen, att ta av pjäxan. Benet dras ut och det känns som om foten sitter kvar i pjäxan även när hela proceduren är klar.

Ambulansen som tillkallats hade kommit och jag väntade på att få åka till närmsta sjukhus där de skulle ta hand om mig.  En resa till ett sjukhus som blev längre än planerat...

Jag lastades in i ambulansen och färden ner till Hemsedals vårdcentral började. Det är en krokig och guppig väg. Jag minns såväl när jag satt i bilen på väg dit dagen innan att jag reagerade över hur dålig vägen var. Jag kan garantera att nu kändes varje gupp som en jordbävning och varje sväng som när man blir slängd i en karusell. Varje liten rörelse gör att benen som är trasiga i kroppen vrids, glappar och dras i.
 

Väl nere på vårdcentralen var det röntgen som väntade. De visste ju redan att min arm var av liksom benet. Men när röntgenbilderna granskades insåg de hur allvarligt det var med armen. Det var ingen gipsning utan operation som gällde. Likaså med benet. Jag lastades in i ambulansen och färden mot närmsta sjukhus började, vilket tog drygt 2 timmar. Jag vet att jag hela tiden pratade med ambulanssjukvårdaren som satt intill mig. Jag pratade om allt mellan himmel och jord, men inget jag minns idag. Hon eller han, minns inte ens vad det var för kön, höll hela tiden koll på min puls och mitt blodtryck samt såg till att jag fick smärtstillande och lugnande när det behövdes.

Äntligen framme vid sjukhuset. Jag skjutsades in och flyttades över till en egen säng, här skulle jag antagligen få tillbringa mina närmaste dagar. Att bli överflyttad mellan sängar är min skräck, då glider benpiporna mot varandra och det är minst sagt obehagligt. Här skulle jag också röntgas så jag blev inrullad till röntgen ganska omgående.

Pappa var alltid vid min sida och det är jag tacksam för. Att få hålla någons hand och bli struken på kinden då närhet, värme och kärlek betyder och behövs som mest är ovärderligt.

Jag låg inne i ett rum och väntade på röntgensvar av en läkare. Det är svårt att uppskatta tid och rum när man ligger neddrogad och har ont men efter en stund kom en läkare in till mig. Han berättade att han hade granskat röntgenbilderna och sett att det var flera komplicerade brott på överarmen samt efter en undersökning konstaterat att jag hade ådragit mig en nervskada, därför kunde jag inte lyfta handleden och sträcka på fingrarna. I underbenet hade både skenbenet och vadbenet gått av. Läkaren fortsatte och sa att de inte hade någon specialplatta som skulle behövas till min arm. Detta gjorde att jag inte kunde operera mig där utan jag fick antingen fortsätta min resa i ambulans till universitetssjukhuset i Oslo eller flyga till akademiska sjukhuset i Uppsala. Men med tanke på de stora skadorna (vilket orsakar stora inre blödningar) jag hade, främst i armen ville de inte flyga mig och ambulans till Uppsala var inget att tänka på. Så jag fick bäras över till ambulansbåren igen och ytterligare några timmar fick spenderas i ambulansen som nu styrde riktningen mot Oslo...