Vandringen Tillbaka

Om ni inte ser det så är det inte jag på bilden, ville bara visa hur undersökningen kan se ut.

 

Syfte: Att undersöka musklernas elektriska aktivitet och nervernas funktion. Vid sjukdomar i nerv eller muskel ändras signalerna på ett typiskt sätt, vilket vi kan upptäcka.

Förberedelser: för att undersökningen skall utföras på bästa sätt bör händer och fötter vara varma.

Utförande: Vi inleder med undersökning av nervernas funktion. Små metallplattor fästs på huden. Nerven stimuleras med en svag elektrisk puls och muskeln rycker. 

Därefter utförs muskel-undersökningen (EMG):
Med en liten nål mäts den elektriska aktiviteten i olika muskler. Vi analyserar det elektriska mönster som en muskel i vila och arbete genererar. Vi lyssnar även på ljudet. Obehaget kan jämföras med det du upplever vid en blodprovstagning.

Undersökningstid: 1-2 timmar.

Första undersökningen jag var på var i slutet av maj. En expertläkare på nervfunktion från Akademiska sjukhuset i Uppsala var det som utförde den.

Det var ganska obehagligt för då ström skickas ut till nerven skall muskeln rycka till men på den skadade armen hände ingenting. De jämförde med den friska armen som flög upp så jag trodde aldrig mer den skulle landa.

Det var inte mycket till reaktion på muskelundersökningen heller. Där stacks en nål några centimeter in i muskeln och sedan "rörde om" för att avläsa den elektriska aktiviteten. Jag skulle försöka spänna muskeln i fråga så mycket som möjligt (vilket var nästintill lika med noll).

Läkaren kunde konstatera att nerven var i stort sett helt utslagen. Han kunde inte lova nått men trodde att det kunde bli bättre men han kunde inte svara på hur bra det kunde bli.

Handen är alltså för tillfället utslagen och hängandes. Nu kan det bara bli bättre så det är bara att hoppas...

Målmedveten som jag är hade jag som mål att ta mig hem på fredagen (under helgen finns ingen möjlighet för utskrivning) och jag orkade inte ligga på sjukhus ända tills på måndag. Jag gjorde allt för att kunna gå på toa själv, duscha osv. Det tog hårt på krafterna men målmedveten som jag är kämpade jag på och fick åka hem till helgen.

En sjuktransport beställdes då jag inte skulle kunna sitta i en bil utan istället fick jag ligga på en bår ända hem. Jag fick sällskap av senila Agda, 87 som också skulle hem till Malung, tror inte jag behöver säga så mycket. Hem kom jag i alla fall och ni kan ju gissa vilken lättnad.

Under de första dagarna hemma gjorde jag inte så mycket mer än att förflytta mig mellan sängen, soffan och toaletten. Mamma var ute och rastade mig ibland i min sköna, snygga och snabba rullstol. Jag gick fortfarande på morfintabletter så matlusten var inte den bästa men försökte pressa i mig lite näring trots att det tog emot. Nätterna var fortfarande jobbiga men nu hade jag ju pappa vid min sida som jag kunde väcka då och då. Tv:n stod på dygnet runt så jag hade alltid sällskap.

Jag gick till arbetsterapeuten för att försöka få igång min hand. Böj, sträck, böj, sträck... Men ingenting hände. Handen bara hängde rakt ner och det gick inte att lyfta på varken handleden eller fingrarna.  En nervundersökning beställdes som jag senare kommer berätta om.

Mina stygn åkte ur, 46 stycken totalt!! Det gjorde lite ont faktiskt. Speciellt på armen där jag fortfarande hade så ont.

De första dagarna hemma gick fort... Nu hade jag inte tid till att ligga hemma på soffan längre utan nu var det sista rycket i skolan som gällde. Hade bland annat nationelltprov i matte D som skulle göras. Det var lite jobbigt, speciellt eftersom jag blev så trött och okoncentrerad av alla morfintabletter jag åt. Men ibland måste man bita ihop och tack och lov så klarade jag provet och kunde sluta gymnasiet med gott samvete.

Det gick inte prickfritt denna dag heller men ambulanspersonalen kom tillsist och min resa mot Sverige kunde äntligen börja. Jag fraktades ut till Gardemoen i en ambulans. Istället för att gå igenom säkerhetskontroller osv. körde vi in genom ett garage där de kollade igenom ambulansen. Sen bar det av ut på flygfältet där det stod ett litet ambulansflyg och väntade på mig. Jag lastades över och en dryg timmes flygning väntade...

Jag minns hur det tryckte på och gjorde ont uppe i luften men då borrade jag bara huvudet in i Espens tröja och började genast andas lugnare. En sköterska satt hela tiden vid min sida och pratade med mig då och då. Om jag inte tar helt fel var det två piloter som körde mig (med reservation för att jag kan ha sett dubbelt).

Väl i mora stod en ambulans och mamma, pappa och Matilda och väntade på mig. Jag fraktades till Mora lasarett där jag skulle få tillbringa några dagar. Framme var jag runt åtta på kvällen. Resan hade tagit ca. 3 timmar totalt.

Jag fick många fina besök av släkt, vänner och tränare.

Tillsammans med en sjukgymnast och en arbetsterapeut försökte vi hitta hjälpmedel som skulle göra att jag kunde förflytta mig. Det slutade med ett gåbord vid namn Staffan som är specialordnat för reumatiker och en rullstol. Jag fick även en ny skena till handen som var lite smidigare och kunde användas under dagtid.

  

Här är mitt fina gåbord som jag hoppade/släpade mig runt på.




Jag och pappa är ute och tar en nypa luft med min röda, fina rullstol.

Jag fick en liten extra present av läkarna då de sa att jag skulle få åka till mitt hemsjukhus, Mora, imorgon (den 28:e april). Kroppen kändes genast piggare och jag började ladda inför hemfärd. Något jag minns väl var att jag fick låna en tröja av Espen då min arm fortfarande var svullen och inte gick in i några av mina egna. I vanlig ordning nattade Mamma, pappa och Espen mig. Mamma och pappa åkte hemåt för att sedan möta upp mig i Mora medan jag fick säga hejdå till Espen för ett tag framöver...

Jag öppnade ögonen och insåg att det äntligen var morgon och dags att kravla sig upp för att släpa sig på toa med hjälp av ett gåbord, äta frukost och knapra piller. Det var nu väntandet började... Jag kollade på klockan minst en gång per minut, suckade varannan och önskade att ambulanspersonalen som skulle köra mig till ambulansflyget skulle dyka upp. Det var sagt att jag skulle åka hem vid 11 och när klockan började närma sig 12 hade otåliga Erika fått nog. Så hon ringde på klockan och frågade vart f*n dom hade tagit vägen. Till svar fick jag att de var försenade och ny flygtid hade bokats klockan 15. Ingen hade jag som kom och besökte mig då det var sagt att jag skulle hem redan klockan 11. Detta gjorde inte att tiden gick fortare!

Så jag fortsatte att kolla på klockan minst en gång per minut, sucka varannan och bara väntade på ambulanspersonalen. När klockan började närma sig tre öppnades äntligen dörren... Där stod en sköterska som informerade att som pricken över i:et så hade ambulansflyget fått en akut flygning så jag fick lov att vänta ännu en dag! Jag visste inte vad jag skulle säga utan slängde ur mig nått i stil med "det kunde man väl ge sig f**n på!"

Sköterskan som visade sig vara Matts Olssons gamla dagisfröken satt sig ner hos mig och jag fick lite pratsällskap.

Efter många om och men började även denna dag gå mot sitt slut och jag kunde inte göra annat än att hålla tummarna för att få åka hem dagen därpå...