Vandringen Tillbaka

Efter en natt där jag var vaken och sov i perioder hade jag ingen uppfattning av tid och rum när mamma, pappa och morfar kom in för att säga godmorgon.

Tomt! Huvudet kändes tomt. Kroppen kändes tom och helt utmattad. Kroppen hade redan ställt in sig på att läka sina sår. Huvudet hade redan ställt in sig på vad som krävs för att komma tillbaka men för tillfället kändes det mest bara tomt. Tomt, tomt, tomt! Tankarna som snurrade är allt mellan himmel och jord. Jag kände att jag hade ont, riktigt ont och jag visste att min kropp inte var hel. Men jag visste nog egentligen inte hur trasig den var. Att jag skulle behöva kämpa för att kunna leva ett normalt liv fanns inte på världskartan. Jag hade fått det förklarat för mig om och om igen men det var som om det inte gick in. Allt bara svävade i moln över mig. Moln som har landat med tiden men fortfarande finns kvar över mig. Moln som väger bly brukar trilla ner helt oförberett och de orsakar stora klumpar i halsen som växer och ögonen blir alldeles våta.

Men varför satt mamma vid sängkanten bredvid mig med tårar som rann längs kinderna? Jag mådde ju bra och i höst kommer jag ju stå i backen igen. Jag hade inte fattat eller snarare inte insett min situation än. Hela dagen är mest en dimma. Jag vet att jag låg och väntade på att få rullas in i operationssalen, få bort understället och fartdressen som hängde i sönderklippta trasor och få skruvas ihop så att jag blev hel igen.

På eftermiddagen fick jag besök av Espen som hade genomfört båda tävlingsdagarna. Det var min plan också, men det blir uppenbarligen inte alltid som man tänkt sig. Jag kommer inte ihåg så mycket om hans vistelse mer än att jag kände mig lite piggare men framförallt gladare. Tänk att så lite kan göra så mycket. Han stannade tills det var dags för operation och efter en lång dags väntan var det äntligen dags. Klockan var runt sju och jag rullades in i operationssalen där jag sövdes ner. De skulle spika ihop mitt ben och skruva ihop min arm under samma operation. Det beräknades ta fyra timmar men det visade sig att det skulle ta dubbelt så lång tid...

Över 20 mil hade nu tillbringats i ambulansen. Resan var jobbig men gick med tanke på omständigheterna bra. Morfinet i kroppen gjorde att jag bitvis låg i dvala under resan.
Jag blev snabbt omhändertagen när jag rullades in till Ullevåll universitetssjukhus. Klockan hade tickat iväg och jag hade över 12 timmar haft alla dessa stabiliteringsmadrasser runt mina skadade områden. Även här skickades jag in på röntgen för att sedan bli undersökt av läkare. Efter granskning av mina röntgenbilder togs beslutet att för tillfället gipsa mig. Operation skulle ske dagen efter då det behövdes fler läkare och förberedelser med speciellt material.

Läkaren började försiktigt knäppa loss skenorna och madrasserna på benet. Jag fick rent ut sagt panik och jag minns så väl hur jag om och om upprepade "nej, nej, nej, aj, aj, aj... jag vill sova, jag vill inte vara med om det här, låt mig sova, aj, aj, aj, aj, aj". Läkaren insåg att det trots allt var lämpligast med en narkos då jag haft smärta under så lång tid och som nu var för mig nästintill olidlig. Jag somnade sakta in och fick för en stund slippa känna smärtan som har ilat genom min kropp en hel dag. Läkaren la armen och benet tillrätta för att sedan stabilisera med gips. Efter gipsningen röntgades jag igen för att se att det såg så bra ut som det kunde, vilket jag antar att det gjorde.

Sakta började mina ögon öppnas men gång på gång slogs de ihop. Jag kände smärtan, jag såg gips på armen och benet och framför mig såg jag mamma, pappa och morfar. Morfar hade varit snäll och gjort mamma sällskap som ville åka till mig. Dom fick inte säga något till mig då man tydligen lätt kan få hallucinationer då man ligger halvvaken. Jag kommer bara ihåg hur jag la märke till det som betydde något för mig, att de fanns i min närhet, sen slöt jag ögonen igen.
Gång på gång kom sköterskor in för att se hur jag mådde, ge mig smärtstillande samt med hjälp av ultraljud undersöka hur mycket urin som fanns i blåsan. Efter några besök var jag tvungen att försöka kissa men utan framgång. Jag fick panik då de berättade att de var tvungna att sätta in en kateter. Efter många om och men fick de tillåtelse av mig på ett villkor, att de hämtade mamma. Så med mamma i handen satt de in en kateter vilket inte ens kändes.

Klockan var nu långt över midnatt... Så med en kisspåse hängandes, slang med syrgas i näsan, dropp och halva kroppen i gips fick jag en värmande godnatt puss av mamma och dagen då vägen tillbaka, om jag kommer tillbaka gick mot sitt slut...