Vandringen Tillbaka

Natten var långt ifrån smärtfri men var ändå snäppet mot det bättre tycker jag.
Espen stackaren hade inte fått sova många minuter så han åkte hem för att få vila ett tag när pappa kikade in på morgonen.

Mamma var på väg till oss nu. Hon hade insett att pappa och jag behövde sällskap och att hon inte fann någon ro hemma.

Armen började äntligen kännas bättre. Svullnaden, den sprängande och dunkande känslan började ge sig och det var såklart en oerhörd lättnad. Smärtan gick mig på nerverna!! Hur länge ska man behöva ligga och ha ont!? Handen var fortsatt ur funktion och benet höll sig stabilt.

Eftersom jag hade haft ont så länge och sköterskorna insåg att jag fortsatt skulle ha ont så kopplade de in en morfinpump så att jag bara behövde trycka på en knapp när jag behövde morfin istället för att de skulle behöva komma springandes var å varannan timme. De såg väl också att läget var så pass stabilt nu så att de kunde koppla in den. Dock var den spärrad så det gick endast att trycka en gång i timmen och när jag tryckte så fick jag dosen jag skulle ha, men det var smidigt!

Åh men gudars var jag var varm, varm, varm. Allt bara kokade inom mig. Jag hade hög feber vilket är väldigt vanligt när kroppen jobbar så mycket. De som kom på besök rekommenderades att bära vinterkläder för att inte frysa när ishavsvindarna passerade genom rummet (fönstret var i stort sett konstant öppet, skönt ju).

När Espen hade fått sovit sina timmar kom han tillbaka, snäll som han är. Så då kunde mamma å pappa gå och äta lite middag. Jag fick såklart också middag, serverad på sängen som alltid. Så då var det dags för dagens prestation igen. Espen hade nog fullt upp när jag var som ett litet barn som ställde mig på tvären, här skulle ingen mat passera genom porten minsann!
Knappt någonting hamnade i den lilla påsen som samlade upp mitt urin (ursäkta att jag påminner er) så det var mer än viktigt att jag drack. Hela tiden satt någon och försökte få i mig nått att dricka men allt var så oaptitligt, till och med vanligt vatten. Om jag inte minns helt fel serverades det fiskepudding dagen till ära. Åååh, fyttekatta (en norsk fin svordom) vad osmakligt det var, aldrig mer!

Jag liggandes i sängen och pappa, mamma och Espen sittandes runt mig fick jag mitt fredagsmys.
Dagarna såg ungefär detsamma ut och även denna dag började gå mot sitt slut. Men i natt skulle jag sova ensam så jag gruvade mig såklart lite. Espen lämnade kvar sin Ipod så jag hade något att lyssna på när jag skulle somna.

Det var en lång och kämpig natt för mig men för pappa var det garanterat en ännu längre. Jag vaknade så fort morfinet började gå ur kroppen och hade ont. Fick ringa på klockan för att få ytterligare en dos och kunde efter ett tag somna om. Så höll det på ett antal gånger under hela natten.

Halv åtta knackade det på rummet... En sjuksköterska kom in för att lämna en bricka med frukost, ta några prover och se så att allt var under kontroll samt ge mig smärtstillande. När de skulle ta blodprover på mig de lov att ta det på den högra tån. Den högra handen var full av kanyler där jag fick in dropp och penicillin och att ta blodprov på den vänstra handen fanns inte på världskartan. Så den enda utvägen blev tån!

Det fanns inte mycket plats kvar på handen.
Lägg märke till min fina skjorta med norska flaggor på!

Espen kom in någon gång under dagen, som sagt så var tidsuppfattningen inte på topp! Så pappa kunde äntligen gå och försöka äta något. På tal om mat så var jag var verkligen inte sugen på nått som hade med mat att göra. Allt var bara usch! Jag försökte verkligen trycka i mig det lilla som gick men det var kämpigt. Vätskan var även den svår att få ner så hela tiden satt pappa och Espen och försökte få i mig nått att dricka, genom sugrör! Jag vet att de bara ville mig väl, men det var ju så irriterande!! Trodde de inte att en tjej på snart 20 år skulle kunna dricka och äta själv?! Kan själv, som en 3 åring skulle ha sagt! Några utbrott då och då blev det så jag passar på här och nu och be om ursäkt för detta och skyller på morfinet.

Armen kändes fortfarande som om den höll på att sprängas och benet värkte. Som pricken över i:et hade jag fått liggsår också. Det gjorde ont och kliade som sjutton, mest på nedre delen av ryggen. Kan vara lätt att tro att det bara är soffliggare och äldre personer som är i riskzonen för att drabbas men till mitt försvar kan man även få det under långa operationer. Att jag inte kunde röra på mig speciellt många centimeter även efter operationen gjorde inte saken bättre. Så var och varannan timme kom sköterskor in för att vända på mig, smörja in de ställen som hade blivit sår och vända tillbaka mig till ryggläge.

Jag fick träffa en arbetsterapeut som skulle komma och träna med mig en gång om dagen. När det gäller benet fick jag några övningar för att träna upp rörlighet i fotled och knäled. För att försöka få ur den stora blödningen jag hade i armen som gjorde så ont så fick jag några övningar som inte var mer komplicerade än böj och sträck, böj och sträck. Men när det gällde handen var det värre. Det var obehagligt att hur mycket jag än ville lyfta handen eller sträcka fingrarna så gick det inte.  Här fick jag träna att försöka tänka mig att jag böjde handen eller sträckte fingrarna samtidigt som jag fick hjälp att utföra dessa rörelser. Irriterande! Jag fick en skena på handen som skulle ge stöd och inte irritera och dra i nerven mer än nödvändigt.

Även denna dag började gå mot sitt slut och jag borstade tänderna, blev smörjd, fick min kvällsdos och gjorde några böj och sträck. Nu skulle jag föröka få sova lite och Espen var snäll och stannade kvar över natten så att pappa skulle få lite sömn...

Det var såklart många tankar som snurrade runt i huvudet men det som skrämde mig mest var oklarheten om handen någonsin skulle bli bra igen. Jag hoppas att det blir som man säger "tiden läker sina sår"...