Vandringen Tillbaka

Jag tänkte summera delar av min rehabilitering samt berätta lite om hur min kropp mår idag.. Men det kommer i ett senare inlägg!

Nu tänkte jag ägna mig åt att berätta lite vad som händer just nu!
Som rubriken berättar har jag äntligen fått knäppt på mig pjäxorna och tagit några svängar. Jag tillbringade en vecka i Juvass och har nu kommit hem till Östersund. Vädrets makter tillät dessvärre endast 4 av 7 skiddagar.

Första dagen... Klockan ringde 06.40. Jag var ovanligt pigg med tanke på att jag endast sovit 4 timmar. Jag vände och vred på mig och kollade sista gången på klockan vid 1. Klockan 5 vaknade jag med ett ryck och ögonen slogs upp. Jag var kallsvettig. Det var omöjligt att somna om så jag låg och rullade tummarna och väntade på att väckarklockan skulle ringa istället.

Jag satt mig i bilen för att börja stigningen uppåt mot glaciären. När jag började skymta liften och backen började adrenalinet pumpa. Innan vi var framme vid parkeringen hoppade jag ur bilen för att få gå sista biten. Jag överdriver inte när jag säger att jag hade intervallpuls när jag gick!! Kroppen skakade!
Det kändes ovant att pressa ner fötterna i de inte alltför stora pjäxorna. Jag satt nere vid liften och såg upp mot backen och det kändes som om jag redan hade mjölksyra i benen. Magen gjorde lite ont... Jag bara satt där. Det var så mycket intryck. Så mycket känslor. Pjäxorna var som sagt på, hjälmen likaså, glasögonen var nerdragna, handskarna var på, ryggskyddet på plats, liftkortet i fickan... Nu återstod det endast att klicka i pjäxorna i skidorna...

Jag åkte med Espen i liften upp. Han fick min puls att gå ner några slag och allting kändes genast bättre... Men fortfarande inte bra. Är jag nervös? Rädd? Har jag respekt? Är jag orolig? Eller är det bara så att jag tänkt på den här dagen väldigt länge?
Det var ju trots allt 1,5 år sedan sist...

Första åket... "Sladd in, skär ut.. Nej, sladd in, sladd ut. Det kändes bättre. Shit, är det såhär det känns. Aj, ont!" Tankarna växlade fort, känslorna likaså. Helt plötsligt stod jag där, nere vid liften. Jag hade gjort det där första åket. Jag hittade inga ord och gör det fortfarande inte! Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det var mycket känslor... Glädje, sorg, rädsla, oro, respekt, längtan, saknad...

Nu när jag kommit hem har jag fortfarande inte hunnit smällt alla intryck och känslor. Det gjorde ont att åka, både fysiskt och psykiskt. Benet hade det inte så bekvämt i pjäxan och armen gjorde lite ont de sista dagarna.

Jag vill åka igen och det ska jag också. På söndag bär det av igen. Men jag tar en dag i taget...

10 mars och dags för operation igen!

Nu ska skiten som är kvar i benet ur!! En spik över 30 centimeter och två skruvar är kvar.

De tretton skruvar och den långa plattan som sitter i armen får sitta kvar. Läkarna vill inte gå in i onödan då jag har en nervpåverkan.

Att ligga i en sjukhussäng och känna sig frisk och hel för att några timmar senare må urkasst och ha ont känns konstigt. Men faktiskt skönt. Skönt med tanke på att spiken måste ur innan jag kan gå på för fullt med träning men framförallt för att kunna åka skidor igen. Så visst har jag längtat efter denna dag, då benet är 100% läkt för att kunna plocka ur skrotet.

När jag vaknade mådde jag som väntat, urkasst! Illamående och ont. Jag skulle egentligen fått åka hem samma dag som operationen men på grund av smärtan och att blödningen inte ville sluta fick jag stanna kvar en natt.

Läkaren rekommenderar nu 6 månaders träning innan skidåkning. Nu väntar 4 veckors kryckhoppning för att sedan sakta men säkert börja med rörelseträning… Rehabilitering!

Men nu känns det ändå som om jag kan börja räkna ner…

19 december och dags för återbesök på neurolab i Falun.

Mycket har hänt sedan sista besöket. Jag hade börjat röra på fingrarna och handleden. Inte 100% men jag kunde i alla fall använda handen till de där självklara sakerna jag inte kunde för någon månad sedan. Sätta upp håret, klä på mig, bläddra i en tidning, hälla ur vattnet efter att kokat pasta, bädda en säng, klippa naglarna, öppna syltburken….

Detta visade undersökningen också. Nerven var fortfarande under det normala och känseln nedsatt men vad gör det när man kan använda handen till dagliga sysslor.

Läkaren från karolinska var så glatt förvånad att han inte visste vad han skulle säga. Han glädjes verkligen med mig, jag kände det! Han berättade att under alla dessa år han hade jobbat inom detta område (25 år) så hade han inte sett en så utslagen nerv hittat tillbaka så mycket på så kort tid.

Det är helt otroligt egentligen hur nerverna hittar andra banor och kopplar om för att fungera. Att funktionen inte är 100% tillbaka och kanske inte heller blir det spelar för mig ingen större roll. Jag kan använda handen!

Jag är en av de få lyckliga som fick funktionen tillbaka och jag är så oerhört tacksam för det.

18e september och dags för operation.

En av skruvarna i knät ligger och gnager på patella senan så knät svullnar upp så fort jag ansträngt det för mycket. För att detta inte ska vara ett hinder så beslutar jag tillsammans med min läkare i Mora att helt enkelt plocka bort den. När han ändå är inne och rotar skall han ta bort den andra också (spiken sitter fast med två skruvar i knät samt två skruvar i fotleden).

Så var det dags för den vanliga proceduren. Ligga och vänta, rullas in, sövas ner, opereras, sys ihop, vakna upp och känna sig som en Alien för att sedan få åka hem. Jag mådde såklart lite halvkasst. Hade lite ont och var lite illamående men skönt att ha det gjort.

Operationen gick bra men knät var svullet ett par dagar efteråt. Ingenting konstigt med det. Hade kryckorna som lite hjälp ett tag tills jag blev less på dem och dumpade dem.

Efter operationen kändes knät mycket bättre och jag kunde börja gå riktigt utan att det gjorde så förbaskat ont. En liten bit åt rätt håll i alla fall.