Home Sweet Home
Målmedveten som jag är hade jag som mål att ta mig hem på fredagen (under helgen finns ingen möjlighet för utskrivning) och jag orkade inte ligga på sjukhus ända tills på måndag. Jag gjorde allt för att kunna gå på toa själv, duscha osv. Det tog hårt på krafterna men målmedveten som jag är kämpade jag på och fick åka hem till helgen.
En sjuktransport beställdes då jag inte skulle kunna sitta i en bil utan istället fick jag ligga på en bår ända hem. Jag fick sällskap av senila Agda, 87 som också skulle hem till Malung, tror inte jag behöver säga så mycket. Hem kom jag i alla fall och ni kan ju gissa vilken lättnad.
Under de första dagarna hemma gjorde jag inte så mycket mer än att förflytta mig mellan sängen, soffan och toaletten. Mamma var ute och rastade mig ibland i min sköna, snygga och snabba rullstol. Jag gick fortfarande på morfintabletter så matlusten var inte den bästa men försökte pressa i mig lite näring trots att det tog emot. Nätterna var fortfarande jobbiga men nu hade jag ju pappa vid min sida som jag kunde väcka då och då. Tv:n stod på dygnet runt så jag hade alltid sällskap.
Jag gick till arbetsterapeuten för att försöka få igång min hand. Böj, sträck, böj, sträck... Men ingenting hände. Handen bara hängde rakt ner och det gick inte att lyfta på varken handleden eller fingrarna. En nervundersökning beställdes som jag senare kommer berätta om.
Mina stygn åkte ur, 46 stycken totalt!! Det gjorde lite ont faktiskt. Speciellt på armen där jag fortfarande hade så ont.
De första dagarna hemma gick fort... Nu hade jag inte tid till att ligga hemma på soffan längre utan nu var det sista rycket i skolan som gällde. Hade bland annat nationelltprov i matte D som skulle göras. Det var lite jobbigt, speciellt eftersom jag blev så trött och okoncentrerad av alla morfintabletter jag åt. Men ibland måste man bita ihop och tack och lov så klarade jag provet och kunde sluta gymnasiet med gott samvete.
