Vandringen Tillbaka

Smärtan var än en gång obeskrivlig. Det var speciellt armen som gjorde så vansinnigt ont. Jag trodde många gånger att den skulle sprängas i bitar. Den var så svullen, det spände och det dunkade så jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Tänk er att pressa in foten i en för trång sko och då menar jag en sko som är minst 5 storlekar för liten. Du är medveten om att du kommer tvingas ha foten i samma trånga sko i några dagar framöver... Samtidigt får du, varje gång ditt hjärta slår och pumpar ut blod, en sten på foten. Nu pratar jag inte om en liten sten du sandar gatorna med på vintern utan en sten som du knappt kan rubba. Ungefär så kändes det och stundtals värre. Benet gjorde det mest bara otympligt. Visst spände det, bultade och slog även i benet men inte alls på samma nivå. Det var skönast för min onda vänsterarm att ligga på den högra sidan men nu ställde benet till det så att jag var tvungen att ligga på rygg eftersom benet skulle ligga i högläge.

Hur mycket blod får plats i armen? Nu är det nära, snart spricker skinnet... Ja, det kändes verkligen så.
Armen börjar bli dubbelt så stor mot den friska armen. Sen mitt upp i allt har jag en hand som bara hänger och dinglar. Jag kan inte kontrollera den, inte lyfta på handleden, inte räta ut fingrarna, jag har absolut ingen känsel, så fort jag eller någon annan så vitt snuddar handen känns det som jag lägger den på en het platta, den känns torr och jag smörjer och smörjer, men förgäves, gör bara ont, allt bara gör ont, frustrerande!!

Till råga på allt låg jag i en sal tillsammans med tre andra. Men jag fick snabbt flytta in i ett enskilt rum då jag upptäckt att man blir lättirriterad vid större intag av morfin och säger till alla som såvitt rör på sig att hålla tyst.

Jag låg hela tiden mellan vaken och bortdribblad i morfinets egna lilla värld. Så fort morfinet slutade verka vaknade jag till och under all vaken tid kunde jag inte annat än att klaga på all smärta och tycka synd om mig själv. Jag vet att jag försökte hålla det inom mig men det var svårt.

Armen fortsatte att kännas som om den var på väg att sprängas, dunkas eller slås sönder. Pappa satt hela tiden vid min sida. Han var rädd för att jag skulle få kallbrand. Kallbrand kan slå till snabbt och utvecklas ännu snabbare. Helt utvecklad kallbrand kan inte botas. Jag förstod inte allvaret i situationen då smärtan hade övertaget.

Dagen började gå mot sitt slut och natten kom smygande. 
Nu skulle jag försöka få lite sömn trots allt kämpande mot smärtan. Det kändes tryggt och säkert att pappa satt kvar och vakade över mig...