Fredagsmys med morfinpump, fiskepudding och ishavsvindar.
Natten var långt ifrån smärtfri men var ändå snäppet mot det bättre tycker jag.
Espen stackaren hade inte fått sova många minuter så han åkte hem för att få vila ett tag när pappa kikade in på morgonen.
Mamma var på väg till oss nu. Hon hade insett att pappa och jag behövde sällskap och att hon inte fann någon ro hemma.
Armen började äntligen kännas bättre. Svullnaden, den sprängande och dunkande känslan började ge sig och det var såklart en oerhörd lättnad. Smärtan gick mig på nerverna!! Hur länge ska man behöva ligga och ha ont!? Handen var fortsatt ur funktion och benet höll sig stabilt.
Eftersom jag hade haft ont så länge och sköterskorna insåg att jag fortsatt skulle ha ont så kopplade de in en morfinpump så att jag bara behövde trycka på en knapp när jag behövde morfin istället för att de skulle behöva komma springandes var å varannan timme. De såg väl också att läget var så pass stabilt nu så att de kunde koppla in den. Dock var den spärrad så det gick endast att trycka en gång i timmen och när jag tryckte så fick jag dosen jag skulle ha, men det var smidigt!
Åh men gudars var jag var varm, varm, varm. Allt bara kokade inom mig. Jag hade hög feber vilket är väldigt vanligt när kroppen jobbar så mycket. De som kom på besök rekommenderades att bära vinterkläder för att inte frysa när ishavsvindarna passerade genom rummet (fönstret var i stort sett konstant öppet, skönt ju).
När Espen hade fått sovit sina timmar kom han tillbaka, snäll som han är. Så då kunde mamma å pappa gå och äta lite middag. Jag fick såklart också middag, serverad på sängen som alltid. Så då var det dags för dagens prestation igen. Espen hade nog fullt upp när jag var som ett litet barn som ställde mig på tvären, här skulle ingen mat passera genom porten minsann!
Knappt någonting hamnade i den lilla påsen som samlade upp mitt urin (ursäkta att jag påminner er) så det var mer än viktigt att jag drack. Hela tiden satt någon och försökte få i mig nått att dricka men allt var så oaptitligt, till och med vanligt vatten. Om jag inte minns helt fel serverades det fiskepudding dagen till ära. Åååh, fyttekatta (en norsk fin svordom) vad osmakligt det var, aldrig mer!
Jag liggandes i sängen och pappa, mamma och Espen sittandes runt mig fick jag mitt fredagsmys.
Dagarna såg ungefär detsamma ut och även denna dag började gå mot sitt slut. Men i natt skulle jag sova ensam så jag gruvade mig såklart lite. Espen lämnade kvar sin Ipod så jag hade något att lyssna på när jag skulle somna.
Nu när man ligger här med benet i paket är det bara att applådera och begrunda såna som dig och plyhr. Jag har haft den här ställning på mig inte ens en vecka och är redan less på den. Går rehaben framåt?:)
