Jag hade smärta & liggsår, men ingen matlust!

Det var en lång och kämpig natt för mig men för pappa var det garanterat en ännu längre. Jag vaknade så fort morfinet började gå ur kroppen och hade ont. Fick ringa på klockan för att få ytterligare en dos och kunde efter ett tag somna om. Så höll det på ett antal gånger under hela natten.

Halv åtta knackade det på rummet... En sjuksköterska kom in för att lämna en bricka med frukost, ta några prover och se så att allt var under kontroll samt ge mig smärtstillande. När de skulle ta blodprover på mig de lov att ta det på den högra tån. Den högra handen var full av kanyler där jag fick in dropp och penicillin och att ta blodprov på den vänstra handen fanns inte på världskartan. Så den enda utvägen blev tån!




Det fanns inte mycket plats kvar på handen.
Lägg märke till min fina skjorta med norska flaggor på!


Espen kom in någon gång under dagen, som sagt så var tidsuppfattningen inte på topp! Så pappa kunde äntligen gå och försöka äta något. På tal om mat så var jag var verkligen inte sugen på nått som hade med mat att göra. Allt var bara usch! Jag försökte verkligen trycka i mig det lilla som gick men det var kämpigt. Vätskan var även den svår att få ner så hela tiden satt pappa och Espen och försökte få i mig nått att dricka, genom sugrör! Jag vet att de bara ville mig väl, men det var ju så irriterande!! Trodde de inte att en tjej på snart 20 år skulle kunna dricka och äta själv?! Kan själv, som en 3 åring skulle ha sagt! Några utbrott då och då blev det så jag passar på här och nu och be om ursäkt för detta och skyller på morfinet.


Armen kändes fortfarande som om den höll på att sprängas och benet värkte. Som pricken över i:et hade jag fått liggsår också. Det gjorde ont och kliade som sjutton, mest på nedre delen av ryggen. Kan vara lätt att tro att det bara är soffliggare och äldre personer som är i riskzonen för att drabbas men till mitt försvar kan man även få det under långa operationer. Att jag inte kunde röra på mig speciellt många centimeter även efter operationen gjorde inte saken bättre. Så var och varannan timme kom sköterskor in för att vända på mig, smörja in de ställen som hade blivit sår och vända tillbaka mig till ryggläge.


Jag fick träffa en arbetsterapeut som skulle komma och träna med mig en gång om dagen. När det gäller benet fick jag några övningar för att träna upp rörlighet i fotled och knäled. För att försöka få ur den stora blödningen jag hade i armen som gjorde så ont så fick jag några övningar som inte var mer komplicerade än böj och sträck, böj och sträck. Men när det gällde handen var det värre. Det var obehagligt att hur mycket jag än ville lyfta handen eller sträcka fingrarna så gick det inte.  Här fick jag träna att försöka tänka mig att jag böjde handen eller sträckte fingrarna samtidigt som jag fick hjälp att utföra dessa rörelser. Irriterande! Jag fick en skena på handen som skulle ge stöd och inte irritera och dra i nerven mer än nödvändigt.




Skenan som höll min handled uppe.



Även denna dag började gå mot sitt slut och jag borstade tänderna, blev smörjd, fick min kvällsdos och gjorde några böj och sträck. Nu skulle jag föröka få sova lite och Espen var snäll och stannade kvar över natten så att pappa skulle få lite sömn...


Det var såklart många tankar som snurrade runt i huvudet men det som skrämde mig mest var oklarheten om handen någonsin skulle bli bra igen. Jag hoppas att det blir som man säger "tiden läker sina sår"...


Kommentarer
Postat av: erik

Mår man kasst av narkosen eller? :( Ska låsa in mig på donken till midnatt så jag får äta upp mig hehe

2009-03-06 @ 21:41:32
URL: http://afsegerstroem.blogg.se.
Postat av: Emma Christina

Ursh vad hemskt! :o vet inte om jag skulle klara av sådan smärta som du fått gå igenom.

Hoppas du blir bra igen!

kram

2009-03-14 @ 11:03:27
URL: http://emmachristina.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0