Vandringen Tillbaka

Jag tänkte summera delar av min rehabilitering samt berätta lite om hur min kropp mår idag.. Men det kommer i ett senare inlägg!

Nu tänkte jag ägna mig åt att berätta lite vad som händer just nu!
Som rubriken berättar har jag äntligen fått knäppt på mig pjäxorna och tagit några svängar. Jag tillbringade en vecka i Juvass och har nu kommit hem till Östersund. Vädrets makter tillät dessvärre endast 4 av 7 skiddagar.

Första dagen... Klockan ringde 06.40. Jag var ovanligt pigg med tanke på att jag endast sovit 4 timmar. Jag vände och vred på mig och kollade sista gången på klockan vid 1. Klockan 5 vaknade jag med ett ryck och ögonen slogs upp. Jag var kallsvettig. Det var omöjligt att somna om så jag låg och rullade tummarna och väntade på att väckarklockan skulle ringa istället.

Jag satt mig i bilen för att börja stigningen uppåt mot glaciären. När jag började skymta liften och backen började adrenalinet pumpa. Innan vi var framme vid parkeringen hoppade jag ur bilen för att få gå sista biten. Jag överdriver inte när jag säger att jag hade intervallpuls när jag gick!! Kroppen skakade!
Det kändes ovant att pressa ner fötterna i de inte alltför stora pjäxorna. Jag satt nere vid liften och såg upp mot backen och det kändes som om jag redan hade mjölksyra i benen. Magen gjorde lite ont... Jag bara satt där. Det var så mycket intryck. Så mycket känslor. Pjäxorna var som sagt på, hjälmen likaså, glasögonen var nerdragna, handskarna var på, ryggskyddet på plats, liftkortet i fickan... Nu återstod det endast att klicka i pjäxorna i skidorna...

Jag åkte med Espen i liften upp. Han fick min puls att gå ner några slag och allting kändes genast bättre... Men fortfarande inte bra. Är jag nervös? Rädd? Har jag respekt? Är jag orolig? Eller är det bara så att jag tänkt på den här dagen väldigt länge?
Det var ju trots allt 1,5 år sedan sist...

Första åket... "Sladd in, skär ut.. Nej, sladd in, sladd ut. Det kändes bättre. Shit, är det såhär det känns. Aj, ont!" Tankarna växlade fort, känslorna likaså. Helt plötsligt stod jag där, nere vid liften. Jag hade gjort det där första åket. Jag hittade inga ord och gör det fortfarande inte! Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det var mycket känslor... Glädje, sorg, rädsla, oro, respekt, längtan, saknad...

Nu när jag kommit hem har jag fortfarande inte hunnit smällt alla intryck och känslor. Det gjorde ont att åka, både fysiskt och psykiskt. Benet hade det inte så bekvämt i pjäxan och armen gjorde lite ont de sista dagarna.

Jag vill åka igen och det ska jag också. På söndag bär det av igen. Men jag tar en dag i taget...